Onsdag
Nu blev det ingen bild och jag fick aldrig se ett litet hjärta som tickade, hjärtat hade slutat ticka för länge sedan.
Just nu funderar jag på hur man ska tänka i framtiden, ska man inte låta sig glädjas innan man så att säga har saken i hamn, ska man vänta med att glädjas tills barnet är fött, innan dess vet man ju inte till 100% om man kommer få se sitt barn andas, gråta och le.
Beklagar sorgen.Att förlora ett bar är aldrig lätt oavsett hur tidigt i graviditeten det är.
När jag fick missfall med tvillingar 2005 trodde jag aldrig att det skulle bli missfall trots att jag blödde i över två veckor. Det blev sån chock sen när man såg på ultraljudet att sista barnet hade med dött. Ma måste ta sig tid o sörja. Vi alla är olika. Jag är fortfarande ledsen ibland trots att det hände 6 år sedan.
När jag har blivit gravid igen efter missfallet har jag alltid varit extremt orolig, men jag har berättat tidigt till omgivningen att jag är med barn . Det blir lättare på något sätt när man kan dela med sig av sin rädsla o oro.
De säger att tiden läker atta sår och det gör det på sätt o vis fast man kommer alltid minnas. Men oftast kommer man bli gravid snabbt igen och det går bra sen.
Klart du kommer våga glädjas.
Men jag håller med Kadri även om såren läks med tiden så kommer man som mamma minnas, man lär sig leva med sorgen i sitt hjärta
sänder dig en tanke och en kram...
