smufflansvarld

Äntligen har jag sluta blöda, känns så skönt, kanske mer skönt rent psykiskt än fysiskt, när blödningen upphörde kändes det som det värsta var över och att jag från och med nu kommer må bättre, en liten bit i taget.

Imorgon har jag bestämt att det kommer bli ett bad för mig, jag som älskar en egen stund i badet med lite bra musik och dämpad belysning har saknat badandet, så imorgon är det dags igen, en stund lugn och tankande av energi kan vara precis det man behöver inför en helg med massor bus och stoj tillsammans med lilla T. Mannen min jobbar denna helg igen så jag får se till att roa min lilla kille alldeles själv.

Lycka när man är tre år är när den tre månader yngre grannpojken kommer och frågar om han får komma in och leka. T är överlycklig och de två små killarna låter som en hel hjord elefanter som stormar runt på övervåningen.

Lycka när man är 29 år är tanken på de många små bitar sushi som ligger och väntar på mig i kylskåpet.

<Mmmm så gott det ska bli

Snart är det dags för mitt återbesök, först ska vi dock lämna pojken vår på dagis men sen bär det iväg mot gyn och läkarbesöket. Nu håller i tummarna för att jag slipper en skrapning och att allt ser bra ut.

Eftersom vi inte blir gravida så jättelätt vill i kunna börja försöka så fort som möjligt. Innan Theo kom till tog det 10 månader och innan vi blev gravida denna gång hade vi inte använt skydd på ett år och två månader. Hoppas dock på att det ska gå lite fortare nästa gång, vi hoppas på en bebis under 2012.

Snart är det dags för mitt återbesök, först ska vi dock lämna pojken vår på dagis men sen bär det iväg mot gyn och läkarbesöket. Nu håller i tummarna för att jag slipper en skrapning och att allt ser bra ut.

Eftersom vi inte blir gravida så jättelätt vill vi kunna börja försöka så fort som möjligt. Innan T kom till tog det 10 månader och innan vi blev gravida denna gång hade vi försökt under ett år och två månader. Hoppas dock på att det ska gå lite fortare nästa gång, vi hoppas på en bebis under 2012.

Återbesöket idag gick bra, inna rester efter fostret eller fosterhinnan fanns kvar. Detta innebär att jag slipper en skrapning. Det känns jäkligt skönt.

Ångesten över framtiden finns fortfarande kvar, det jag fasar mest för just nu är att jag aldrig kommer att kunna se fram mot någonting eller glädjas över någonting längre. Har försökt tänka på saker som jag ser fram mot men kan inte få upp en endaste bild framför mina ögon på vad det skulle kunna vara. Känns som all glädje och allt hopp inne i mig försvann samtidigt som barnets hjärta slutade slå.

Trots dessa tankar känns ändå mina bekymmer små idag, idag går mina tankar till S hennes man Y och deras tre små knyten.

Kämpa S, skänker dig all min styrka för att du ska fixa denna natt och att de tre små knytena i magen ska orka fortsätta leva.

Imorgon är det dags för återbesök på gyn, har lite ångest inför det då jag fått för mig att det absolut kommer finnas massor rester av missfallet kvar så att det bli en skrapning. Allt jag vill nu är att den fysiska delen av återhämtningen efter missfallet ska vara över. Kroppen min behöver få må bra så att den orkar nu när psyket inte är på topp.

För att få något anant att tänka på här hemma under kvällen bestämde jag mig för att dra igång ett bullbak, degen står nu på jäsning och snart ska jag och T kavla deg som aldrig förr.

Idag har vi helt svepts med i söndagslugnet, jag fick en lång och härlig sovmorgon som toppades med kaffe på sängen när grabbaran kom och väckte mig, solen lyst in bakom rullgardinen så vi beslöt oss för att gå ut och röja lite i vår trädgård, höströjningen blev ju abrupt abruten av snön som gick ner för landning redan i början av noember.

Söndagen börjar nu gå mot sitt slut och vi kmmer allt närmare dagen jag bävar för. På Tisdag är det dags för återbesök på gyn och med ens kmmer verkligheten tillbaka. Håller mina tummar för att allt som ska vara ute är ute och att blödningen snart ska vara över, känner starkt att jag helt enkelt inte orkar med en skrapning också, känns som jag vill få detta överstökat nu, kroppen behöver få läka och min själ behöver få sörja ifred.

Idag är det en bra dag, vaknade upp hemma hos mamsen och pappsen, jag och T bestämde oss nämligen för att stanna över natt efter den mumsiga middagen igår kväll.

Mamma hade dukat upp en jättefrukost när hon och T kom och väckte mig, fanns både hembakat bröd, ägg och färska jordgubbar, gud så mumsigt det var. Efter frukost och morgonbestyr hade M vaknat till liv efter Fredagskvällens jobb. Bestämde oss för en sväng på stan, lite presenter och pyjamasar till T blev det innan vi gick till favorit fiket och käkade lunch, sallad till mig, panini till M och pannkakor i stora lass till T.

Efter stan gick färden vidare hem till min lillebrors flickvän, första gången vi var där och hälsade på, gud vilken underbar lägenhet hon bor i. En liten tvåa i ett 1800 tals hus med vedspis i köket. Blev genast kär i hennes hem, har nog aldrig känt mig så hemma i någon annans hem förut, det kändes som om jag själv hade kunnat bo där som ung och singel. Vi hade en jättemysig eftermiddag med kaffe och hembakad jordgubbspaj.

Känner att jag nog måste umgås mer med den tjejen, jag gillar henne skarpt och känner att det är ömsesidigt, hon har även trots att vi inte känner varandra så väl varit ett stort stöd den här tiden efter missfallet.

Nu väntar jag på att middagen ska bli klar om någon timme, som vanligt är det M som står för matlagningen och på spisen  puttrar en lammgryta som doftar underbart.

Idag är det Fredag och helgen är här. Tyvär innebär denna helg jobb för min man men ledighet för mig och lilla T. Vi gör dock det bästa av situationen och har ikväll bjudit in oss på middag hos mormor och morfar. 

Mina föräldrar har varit fantastiska den senaste veckan, framför allt med att hjälpa oss med att få det vardagliga kring T att fungera, lämna och hämta på dagis, ta med honom ut för lite lek när mamma och pappa inte har orkat samt skämt bort honom med massor av kärlek och kramar..

Det är verkligen tur att T har en mormor och morfar som älskar honom så mycket, helt villkorslöst och som mer än något annat vill spendera tid med honom. 

Bättre mormor och morfar finns inte.

Känner att jag måste ha lite färg i livet nu, Eftermiddagen kommer därför spenderas i blomsteraffären på jakt efter de mörkaste lila tulpaner jag kan hitta.



älskar lila, älskar tulpaner

Idag är det en vecka sedan mitt liv förändrades. Från att befinna mig i en av de lyckligaste perioderna i mitt liv hamnade jag i ett svart mörker. När läkaren gav mig beskedet som jag inte önskar att någon annan någonsin ska få var det som om hela själ ville skrika rakt ut. Svårt att tänka sig att jag för en vecka sedan var lyckligt "gravid full med framtidsdrömmar.

Nu är de drömmarna borta men jag hoppas att det kommer nya snart. Jag vill att T ska bli storebror och det snart, Bara kroppen får läka nu ska ska jag jobba på bebisfrabiken som aldrig förr, det kan jag lova.

Imorgon har jag bestämt mig för att gå till jobbet igen, har inte varit där på över en vecka då lillpojken först var sjuk och sen kom missfallet. Har lite blandade känslor kring att gå dit imorgon, jag tror det kan vara skönt att komma hemifrån, se lite folk och få lite energi från mina elever, dock vet jag ej hur jag ska tackla frågorna om min långa frånvaro.

Två personer på jobbet vet om vad som har hänt, min fina arbetskamrat M och min chef E. De har bara sagt till de övriga att jag varit sjuk, det är jag som har bett dem om det främst för att jag inte vill ha frågor om hur jag mår. Fixar inte att besvara en sån fråga utan att tårarna faller och att låta tårarna falla under ett arbetspass är ingen hit när man jobbar med utvecklingsstörda ungdomar med autism. Häftiga känslouttryck är en sak som personer med autism ofta har svårt att tolka, lätt missuppfattar och kan utlösa ett utbrott, både psykiska och fysiska.

Så jag hoppas jag fixar dagen imorgon, vill så gärna tillbaka till jobbet och in i rutinerna igen, att sitta här hemma hjälper mig inte.

Ikväll är det en vecka sedan jag började blöda. Även om tanken att det kunde vara ett missfall kom när jag upptäckte blödningen så trodde jag aldrir igentligen att det var ett missfall, jag var nästan helt säker på att det var en helt vanlig ofarlig blödning som man kan få när man väntar barn.  I väntrummet på gynmotagningen tänkte jag även tanken att man kankse kunde få en bild på barnet från ultraljudsundersökningen.

Nu blev det ingen bild och jag fick aldrig se ett litet hjärta som tickade, hjärtat hade slutat ticka för länge sedan.

Just nu funderar jag på hur man ska tänka i framtiden, ska man inte låta sig glädjas innan man så att säga har saken i hamn, ska man vänta med att glädjas tills barnet är fött, innan dess vet man ju inte till 100% om man kommer få se sitt barn andas, gråta och le.

Jag försöker vara en martyr, nu måste jag sluta vara ledsen och sörja, det var ju bara ett missfall och när man har haft ett missfall så ska man tydligen må bra och vara glad igen efter fem dagar. Något annat är bara överdrivet.

FUCK YOU

Min fina mamma alias Ts mormor var snäll och hämtade upp pojken min på dagis så jag slapp krångla fram och tillbaka på bussen. Den var en hungrig men glad kille som kom hem, kastade i sig mellanmålet som jag gjort iordning och bad snällt om att få titta på Buzz (toystory).

Medans T tittade på filmen passade jag och mamma på att ta en kaffe och bara prata lite om allt och ingenting. Idag pratade vi dock inte om missfallet utan istället om sommaren och semesterplanerna. Var verkligen skönt att få prata om något helt ovesäntligt en stund och ta en liten pause från mina tankar.

Idag brast dok min karaktär, jag rökte en cigarett som grannen bjöd på, jag som inte har rökt på så länge, vill verkligen inte börja med de dummheterna igen och framför allt vill jag inte att T ska ha en mamma som röker med allt vad det innebär. Nej inte igen, aldrig igen. Nu får jag skärpa mig.

Min natt har varit lugn, morfintabletten jag fick hjälpte och jag har fått sova nästan hela natten.  Vaknade bara någon gång av att det spände i magen och gjorde lite ont. Idag har jag dock inte alls så ont, kroppen har börjat läka igen och jag hoppas nu bara att allt kom ut igår och att det inte finns några rester av missfallet kvar nästa vecka när jag ska på återbesök.

Känns som att någonting i alla fall kan gå min väg så jag slipper en skrapning.

Nu blir det kaffe i mängder här hemma och sen ska jag röja, huset har minst sagt grott igen de senaste dagarna när vi inte har haft ork till något annat än att ta hand om varandra och vår son. Lite städning kan nog vara en bra terapi för mig idag.

För några timmar sen blev jag utsläppt från sjukhuset. Maken och sonen T kom för att hämta mig, T tyckte jag hade en fin säng som man kunde hissa upp och ner samt var imponerad över bandspelaren, du kan dansa mamma utbrast han lyckligt och tog en svängom.

Väl hemma hade grabbarna förberett en överraskning, grädden var vispad, kaffet var klart och våffelsmeten var redo att gräddas så medan jag kröp upp i soffan fixade de fika åt mig. Är så glad över att jag har mina pojkar, min man som trots sin egna sorg har funnits till och stöttat mig igenom dessa dagar, och min lilla pojk som inte förstår varför mamma är ledsen men som genom att bara finnas till hjälper mitt hjärta att läka igen.

Nu gör det ont, ont, ont. Panodilen jag har fått hjälp inte ett skit, men antar att det bara är att stå ut. Det värsta är dock att värken får mig att minnas förlossningen när min älskade tre åring kom till världen. Även om det självklart inte gör lika ont som när man föder barn, så är smärtan samma smärta om ej i samma styrka. Skillnaden då mot nu var att jag visste att något gott kom från smärtan, jag skulle ju få ett barn. Denna gång får jag ingenting tillbaka förutom sorg och ilska.

Jag hoppas jag får åka hem om några timmar och t de sista två tabletterna hemma, får jag inte det har jag sex timmar kvar här.

Sedan halv nio i morse ligger jag i en sjukhussäng, jag har fått tabletter för att hjälpa min kropp att stöta ut den hinnsäck som finns kvar i min kropp efter missfallet. Magen värker och jag mår lite illa. Det värsta är dock smärtan i min själ. Det känns så fel det här, även om jag vet att det inte längre finns något liv i min mage så skriker jag inombords över att behöva släppa i väg det som en gång var ett liv. Ett liv som innebar kärlek, framtid och drömmar.

Nu ska jag försöka sova en liten sund innan det är dags för nästa omgång med medicin.

Denna blogg kommer handla om hur jag förlorade livet som växte i min mage och vad som händer efteråt. Bloggen kommer vara ett ställe där jag spyr ut min ilska, sorg och rädsla kring hur det är att förlora få missfall, förlora ett barn som man aldrig har träffat och aldrig fått chans att stö sin kärlek över.

För hur mycket läkare, familj och vänner försöker övertyga mig om att det inte var ett barn jag förlorade utan endast några celler som påbörjat sin väg till att bli ett foster så var det ett barn för mig. För mig har det varit ett barn, ett liv sedan den stunden jag fick ett plus på stickan jag kissade på.