smufflansvarld

i efter middag går jag på mitt sista dygnspass på mitt sommarjobb,sen är jag ledig i tre veckor till innan mitt vanliga jobb drar igång. Eftersom jag jobbar inom skolan har jag ett långt sommarlov och när en desperat mamma till en gammal elev ringde och bad mig så snällt om jag inte kunde jobba lite i sommar, kunde jag inte säga nej. hade jag vetat att jag skulle vara gravid och må konstant illa hade valet blivit ett annat. Ingen höjdare att jobba 24 timmars pass när man är gravid och mår illa kan jag säga. Imorgon kl 16.00 går jag dock av och kan se fram mot tre veckors vila innan sommarlovet är slut

Det här är sjukt Är i v.8 och kan inte knäppa brallorna, med lilla T kunde jag ha mina vanliga byxor till v 20, undra om det är en jätte där inne i magen :)

Just nu är det mycket som snurrar uppe i skallen på smufflan. Kommer jag få en fin mage, kommer jag få höra mitt barns hjärtslag och kommer jag få hålla mitt barn i famnen. Det som vid början av mina två tidigare graviditeter var så självklart är inte så självklart längre. Jag har lärt mig att livet inte alltid blir som man tänkt sig och att förlust av någon man aldrig har träffat kan smärta något fruktansvärt.

Trots alla mina funderingar har jag en bra känsla, det känns som vi kmmer få en liten i februari, det känns som T äntligen kommer att bli storebror.  Jag och min man pratade lite med T igår kväll, min man frågade T om han vile ha en lillebrr eller lillasyster, min älskade son svarade "jag vill ha en stoe bjor". Just det önskemålet kan vi inte uppfylla men förhoppningsvis kan vi i alla fall ge honom ett syskon att dela livet med.

idag har jag tagit prostafen mot illamåendet och hör och häpna jag tyckte det fungerade riktigt bra, tyvär så är ju en bieffekt av tabletterna att man blir trött, lite graviditets trötthet på det så har ni smufflan alias zombie. dock är jag hellre trött än illamående, blir liksom inte mer gjort när man mår illa och kräks än när jag är zombie.

Nu ska zombien via innan det är läggdags..

Hrmonerna flödar än så länge denna graviditet, mår illa konstant, kräks flera gånger om dagen och är så trött att jag har svårt att ta mig för det allra minsta. Allt detta välkomnar jag med en öppen famn, dessto sämre jag mår desto större chans att kroppen fortfarande producerar graviditetshormoner och så länge kroppen producerar hormoner är det större chans att lilla livet lever och växer som det ska.

Har funderat fram och tillbaka på om jag ska be att få göra ett tidigt ultraljud innan det första ordinarie i V 12, kan fortfarande inte bestämma mig för hur jag vill göra men nu har jag i alla fall bestämt mig för att imorgon ringer jag BM och då måste jag ha fattat beslut om hur jag vill göra. Min man är inte mycket till hjälp i detta fall utan säger att det måste vara mitt beslut att ta .

Det jag oroar mig för med ett tidigt ultraljud är två saker, dels att man ska upptäcka att barnet inte lever och jag fått ännu ett ma och dels att något går fel senare i graviditeten och att jag då ska må ännu sämre i och med att jag redan sett barnet på ultraljud. Samtidigt skulle det vara en lättnad att se att barnet mår bra och växer som det ska.

funderar vidare...